hörselnsmirakel.blogg.se

Skriver om främst det som hänt och händer mig just nu. Min hörsel har varit en berg- och dalbana under nästan hela mitt liv och sedan Augusti 2014 har det ändrats totalt och kommer snart förhoppningsvis starta ett nytt kapitel i mitt liv.

En uppdatering med lite tankar

Kategori: Allmänt

Var ett tag sedan jag skrev nu. Har inte riktigt orkat.
Det pga att vi i min familj har "lyckats" med det man brukar drabbas av under senhösten; Höstförkylning deluxe! Började egentligen precis den dagen då vi var till Huddinge för ett par veckor sedan. Wilma blev dålig, sen Marie, sen drogs jag med, Wilma blev bättre, men blev sämre igen, Marie blev på bättringsvägen och sen blev det sämre.. Precis som det brukar vara alltså under november. Och nu har vi kommit in i december. Känns verkligen inte som vi är i den månaden Det är grått och flera plusgrader ute och gräsmattorna är nästan sommargrönt ännu.
 
Men i slutet av november är det en händelse som får mig, varje år, att inse att december och julen snart är här: Wilmas födelsedag! Tyvärr var vi ju rätt krassliga då så det blev en litet kalas med hennes kusiner och mina syskon och föräldrar. Men blev ju väldigt mysigt och trevligt ändå. Kändes dock konstigt, för mig, under den dagen. Visserligen kunde jag sjunga "ja må hon leva" på morgonen och väcka henne precis som jag alltid kunnat göra. Men på kvällen var det konstigare när alla skulle kunna sjunga samtidigt. Först förstod jag inte ens att dom börjat sjunga och sen när jag väl kunde läsa läpparna var i melodin dom var så vågade jag inte sjunga. Väldigt svårt att sjunga då det är svårt att veta hur högt man ska sjunga då man inte vet hur högt dom andra låter. Jag vill ju inte låta som en tenor om andra låter som 7 skolflickor, som sjunger. Jag sjöng på morgonen iallafall.
 
Wilma som nu är 5 år. Det märks så tydligt hur fort åren går, när man har barn. Jag minns när hon föddes. Den lyckan man kände och allt var så overkligt i början. Men sedan började man komma ikapp verkligenheten och man kände sig sårbar. Förr handla det bara om en själv att ta hand om. Men så plötsligt så har manett till liv som man VERKLIGEN inte vill ska hända något ont. Och då kom jag förstås att tänka på min hörselskada... Jag var så rädd att hon skulle ha fått en hörselskada, även fast jag visste att vi inte hade någon ärftlig hörselskada i släkten. Så vi såg till att hon fick komma upp till hörcentralen och göra hörseltest. Och den dagen vi hade tiden dit, herregud vad nervös jag var. Alltså hörselskada/dövhet är inte är något livsavgörande om man får ett bra liv eller ej, inte på något vis. Men jag tror ändå alla föräldrar önskar att ens barn ska vara så friskt som det bara går och är man orolig så ska man absolut be att få kolla upp det man är orolig över. Hörseltestet visade att hon hade normal hörsel och att vi skulle komma tillbaka om ett år igen och kolla för säkerhets skull, Det var med mycket lätta steg jag vandrade ut med Wilma från hörcentralen.
 
Hur läget är med min hörsel idag är oförändrad. Helt stendöv, kan man nog säga. Wilma hade dansuppvisning i helgen nu och jag och Marie var naturligtvis där och tittade på. Vi satt längst fram och jag såg att det stod ganska stora högtalare en bit ifrån. Tyckte det skulle bli otroligt spännande och se om man skulle lyckas höra någonting av musiken. Hade inte någon jätteförhoppning till det. Men jag kunde faktiskt höra basrytmen ibland. Det var ändå det lilla min resthörsel kunde erbjuda.
 
Sedan jag tappade hörseln så har jag märkt att vissa jag träffar säger att "oj, vad hemskt" och "stackars nån" osv... Jag förstår delvis att man reagerar så. För om jag utgår från en normalhörandes perspektiv från att höra normalt till att bli stendöv. Det är ju en jätteomställning, då man inte kan teckenspråk, läppläsning osv. Men för min del vill jag säga: Jag var gravt hörselskadad innan det här hände och har tappat hela min hörsel förut. Jag har redan drabbats av den hårda trauma som blev då jag tappa hörseln första gången. Och jag har sedan dess varit inställd på att jag någon gång inte skulle höra nå mer. Det skedde i augusti/september och det var väl tungt då när man insåg att hörseln försvann. Men nu är det skillnad. Klart jag sörjer att min sista naturliga hörsel försvann och att den aldrig mer kommer komma tillbaka. Men det tynger mig inte så värst. För jag vet att jag kommer höra något igen, någon gång. Och jag kan ärligt säga att jag funderar varje dag på hur det nya sättet att höra kommer låta. Kommer min egna röst låta annorlunda än så jag hörde mig förut? Kommer Wilmas röst låta som förut? Jag vet inte det och ingen kan ge mig ett exakt svar heller. Men huvudsaken är att jag kommer höra röster igen. Jag kommer kunna kommunicera genom att höra vad någon annan säger. Det gör mig lycklig att veta det. Och jag hoppas folk känner att jag är glad och att jag är positiv. För det är jag. Varje gång jag ler så ler jag på riktigt. Varje gång jag skrattar så gör jag det på riktigt. Och när jag ser eller läser något roligt så skrattar jag nästan mer än vad jag skulle gjort annars innan det här hände.
 
Sen vill jag avsluta med att säga en sak. Jag är osäker vad gäller folk i min omgivning. Och det är att jag inte vet om människor vågar komma fram och fråga saker. Kan vara att en del inte bryr sig vad som hänt osv och det gör mig inget. Det som jag inte vill är att folk undrar saker men inte vågar fråga eller säga något till mig pga min icke existerande hörsel för närvarande. Jag hoppas och vill att folk frågar/säger mig om det är något man vill säga/veta. Jag tar mig gärna tid och berättar mer än gärna.
 
***
Joel

KOMMENTARER:

  • Eva säger:
    2014-12-03 | 12:53:26

    Vad fint du skriver Joel, det är spännade att följa din resa. Jag hoppas vi kan ses någon gång om du blir opererad och prata om din hörsel hur du upplever det. Eftersom Noelle aldrig har hört så kan hon inte förmedla och vi kan inte förstå hur hon hör./kram

    Svar: Tack! Absolut så kan vi ses sen så kan vi prata. Skulle vara trevligt!
    hrselnsmirakel.blogg.se

Kommentera inlägget här: