hörselnsmirakel.blogg.se

Skriver om främst det som hänt och händer mig just nu. Min hörsel har varit en berg- och dalbana under nästan hela mitt liv och sedan Augusti 2014 har det ändrats totalt och kommer snart förhoppningsvis starta ett nytt kapitel i mitt liv.

När tankarna hunnit landa...

Kategori: Allmänt

.. och nu har det gått några dagar sedan jag var på Huddinge och fick det positiva beskedet. Jag har behövt samla mina tankar och känslor i några dagar även fast besöket var positivt. Tänker berätta lite om den dagen, vad jag fick göra och vad som hände.

På morgonen, när vi skulle till Huddinge, var det väldigt osäkert om Marie kunde följa med då vår dotter hade blivit rätt krasslig. Men till slut löste det sig och vi kunde åka som det var tänkt. Vi åkte i bra tid så vi skulle komma en bra tid innan första besöket. Hann tom köpa varsin macka och dricka lite kaffe innan.
Den första vi skulle få träffa var själva läkaren, han som gör själva operationen. Bland det första han frågade var om jag hade gjort röntgen. Blev helt ställd av frågan då jag hade gjort både skikt- och magnetröntgen bra tid innan besöket och trodde han hade sett bilderna redan. Men han visste inte ifall dom hade kommit och skulle kolla upp den efter vårt första besök. Han berättade grundligt hur örat fungerar när man hör normalt och berättade sedan hur det fungerar att höra med cochlea-implantat. Även vad som krävs för att man ska kunna bli opererad berättade han.
Efter besöket var det dags för lunch och sedan fick jag träffa en audionom där jag fick göra ett hörseltest. Hörseltestet visade att jag är helt döv, vilket jag redan visste. Men dom vill verkligen försäkra sig om att dom inte "förstör" någon hörsel som finns och som skulle kunna vara till ens hjälp. Detta kommer bli mitt sista hörseltest som hörselskadad/döv där man testar min naturliga hörsel. I framtiden så kommer hörseltest innebära med CI på mig.
Efter det var det dags för besök hos en kurator där man pratar om ditten och datten som kretsar kring mitt liv. Jag respekterar kuratorers och psykologers yrke, absolut, men jag har alltid tyckt att det är lite speciellt att prata med sådana personer. Men jag förstår att det är en del i processen och det är säkert mer viktigt än jag förstår..
Efter det var det dags för det sista besöket och det var hos läkaren igen. Jag var helt övertygad om att röntgenplåtarna inte hade skickats och kunnat ses, så jag trodde det bara skulle bli ett kort samtal om hur dagaen har varit och att det får bli återbesök när han vet hur mitt öra ser ut. När jag kommer in och sätter mig ner på stolen ser jag en del olika processorer tas fram på bordet, men mina tankar står still. Väntar bara på att läkaren ska börja berätta. Det första han säger är att han sett röntgenplåtarna, och där och då lovar jag att mitt hjärta slutade slå en kort sekund, och hade sett att allt såg helt normalt ut och att en operation går att genomföra. Nu skulle vi se efter vilken processor jag skulle ha. Kan säga att valet stod mellan två olika och jag var rätt säker på vilken jag ville ha, frågade ändå Marie och min pappa vad dom tyckte. Dom tyckte likadant som jag hade tänkt och det känns som jag valde helt rätt. När vi var klara med det så frågade pappa när det är aktuellt med operation och läkaren svara januari-februari. Då sa rakt ut att jag vill ha detta så fort som möjligt och finns det någon möjlighet att det finns tid innan detta så är jag överlycklig om det går. När vi var klara så skulle vi stå kvar i korridoren för att läkaren skulle kolla hur det såg ut med tider. Jag och Marie stod och väntade. Sen kom jag på. Vart fasiken tog pappa vägen? Läkaren ger oss beskedet att han inte kan lova men att det kanske går att jag blir opererad innan jul. När vi tackat och sagt hejdå stod min pappa i väntrummet med märkbart glansiga ögon. Det var lyckotårar. Jag förstår att det är tufft för mina föräldrar att gå igenom. För jag kan tänka mig själv om Wilma skulle bli drabbad av något. Nog att det kan hända jobbiga saker med en själv, men handlar det om ens barn så är det ändå det värsta. Så är det och så kommer det alltid att vara, hur gammal man än blir.
Nog är det här jobbigt att jag inte hör just nu och att jag blir som "utanför" i det sociala då jag inte kan kommunicera med människor i min närhet, på arbetsplatsen osv.. Men nu vet jag att detta kommer vara en period då jag inte kommer höra något. Hur lång perioden blir vet jag inte men det gör inget.
När dagen kommer då jag opereras så kommer en början på något nytt, en resa som inte många människor har gjort om man ser till befolkningsmängden. Det kommer bli ett nytt sätt att höra och efter operationen kommer det att ta tid innan jag kommer kunna höra. Hur lång tid det kommer ta beror på en massa saker. Hur bra jag kommer höra till slut beror också på en massa saker. Dels beror det på fysiska, i örat, som man inte kan påverka och som läkarna inte kan se i förväg hur det blir. Och dels beror det på mig själv hur mycket jag kommer träna och att jag ska våga utsätta mig för de nya ljud som blir. Detta kommer innebära att jag måste ha energi och orka med att träna och stå ut med en del jobbiga ljud som kommer uppstå i början. Jag kommer behöva en stor portion tålamod då det kan kännas väldigt jobbigt och hopplöst i början då ljuden är så konstiga. Är även viktigt att jag inte har så höga förväntningar att jag kommer kunna höra så bra. Har börjat ställa mig in på att jag ska vara glad om jag kan höra tal i ett rum där det inte är en massa bakgrundsljud. Allt annat kommer vara en bonus, som exempelvis att kunna kummunicera via telefon eller att kunna äta på restaurang och kunna höra vad min bordsgranne säger i restaurangmiljön.
Hur som helst så kommer jag kunna höra något i framtiden och jag ser ljust på den. Jag vet att det kommer innebära massa energi och jobb och jag är redo att bara köra. Jag är glad och känner mig lycklig att få den här chansen.
Märker nu att det här inlägget blev ganska långt. Otroligt om du orkar läsa ner ända hit! :) Tack för att ni läser och TACK till alla som skriver. Känns SÅ bra när jag får respons på detta. helt otroligt vad jag blir taggad!
 
***
Joel

När man känner den där lyckan..

Kategori: Allmänt

Och det känner jag idag.
 
Sitter nu i bilen och det är becksvart ute. Men jag kan säga att jag kan se ljuset närma mig nu. Dagen har gått, otroligt nog, ÖVER förväntat. 
 
Kommer berätta mer senare, men jag känner att jag vill berätta till er som verkligen läser min blogg att 
 
- Jag kan bli opererad 
- Operationen kommer troligtvis ske januari -februari nästa år. 
- Dom kan inte lova men operation KAN ske innan jul.
 
Nu känner jag mig trött och hungrig. Har varit en lång dag med mycket samtal. 
 
Ett tack till alla som sagt/skrivit lyckönskningar till mig. Det ger mig massa energi. 
 
***
Joel

På väg till hörselns mirakel?

Kategori: Allmänt

Jag sitter i bilen nu på väg till Karolinska. Min pappa kör oss dit. Jag sitter bredvid och Marie sitter här bak. Är otroligt skönt att ha dom med. Uppskattar så mycket att dom två kunde vara med mig denna dag. Men jag sitter ändå här och är nervös som bara den. Tusen fjärilar i magen. Och jag vet att det är så för min pappa och Marie också. 
 
Det var nära att Marie inte kunde följa med då våran dotter har blivit sjuk. Men vi lyckades lösa det och vi bestämde imorse att hon skulle åka med. Hade varit tufft för både henne och mig om det inte hade gått. Puh!
 
Hoppas kunna få något besked idag. Hoppas läkarna hunnit kolla på röntgenbilder och kan avgöra om jag kan få cochlea implantat. Skulle vara så skönt att slippa gå i ovissheten. Är inte så orolig, ingen idé att tänka så. Men.. Jag. Är. Så. Nervös. Men det vore väl konstigt annars. 
 
Nästa gång jag skriver hoppas jag kunna skriva något svar.
 
***
Joel