hörselnsmirakel.blogg.se

Skriver om främst det som hänt och händer mig just nu. Min hörsel har varit en berg- och dalbana under nästan hela mitt liv och sedan Augusti 2014 har det ändrats totalt och kommer snart förhoppningsvis starta ett nytt kapitel i mitt liv.

Första åren

Kategori: Allmänt

Jag föddes med normal hörsel tills jag var kring 3 år gammal. Sen hände något, läkare vet inte vad. Jag hade tappat hörsel iallafall. Visade sig att jag tappat helt på höger öra och lite på vänster. 
 
Åren gick, jag började skolan och hade börjat använda hörapparat. Innan jag började skolan var jag livlig men ändå lugn och snäll. Men när skolan började så nämnde folk min hörapparat och vissa brukade reta mig på olika vis. Jag började slåss och byggde upp en sorts sköld.. Ingen skulle retas med mig. Blev stöddig och även rätt kaxig och sa någon minsta illa om mig så var nävarna framme. Jag var ganska kort till växten jämfört med barn i min ålder och inte särskilt stark heller. Detta tyckte naturligtvis skolans bråkiga barn var jättekul. Hade ofta blåmärken blåtiror då jag oftast var den som fick mest stryk. Kan ändå inte påstå jag blev mobbad, jag upplevde det inte så. Jag stod upp för mig själv och lät ingen kliva över mig samtidigt som jag hade kompisar änå. Under nästan hela min barndom hade jag hellre få, men bra kompisar.
 
Jag älskade sport och sen jag började skolan spelade jag fotboll. Det var det bästa jag visste och det var så kul att vara med i ett lag då det bara gällde fotboll och inget annat. Där blev det aldrig bråk och jag var verkligen "en i laget ". 
 
Sommaren 1991 hade vi fotbollsläger här i Västerås, ute på lövudden. Det var en sommar med strålande sol och värme. Mellan våra träningar så var naturligtvis bad i Mälaren ett måste. Jag älskade att dyka runt i det grunda vattnet och titta vad som fanns på botten. 
 
Någon dag efter fotbollsläger när jag vaknade på morgonen hörde jag inte. Ingenting. Mina föräldrar ringde naturligtvis hörcentralen och bokade tid. Jag själv hade inte blivit orolig, kändes inte möjligt att tappa hörseln så där bara. Vi fick komma till HC ganska fort. Jag och mamma åkte dit, min pappa hade jobbat nattskift och var hemma och sova. Fick göra ett (av mååånga) hörseltest och efteråt fick vi prata med läkare. Jag hörde naturligtvis inte vad läkaren sa men jag kunde se av ansiktsuttrycken att det var allvar. Annars brukar alla se så glada ut. När vi kom hem till vår parkering så frågade jag mamma att "visst sa läkaren att hörseln kommer tillbaka?" Hon sa först inget men efter en stund skakade hon på huvudet. När vi kom innanför dörren såg jag pappa som precis klivit upp och hörde att vi kom. Jag sprang rakt i hans famn och brast ut i gråt. Skrek att jag aldrig mer kommer höra. Efter en stund blev jag arg på allt. Jag sprang till min telefonlista (ett a4-ark med telefonnummer till alla mina vänner) och rev den i bitar och sa att jag aldrig mer kommer kunna leka med dom igen då jag ändå aldrig kommer höra igen. Idag tror jag att jag blev arg för jag blev rädd att bli ensam. Efter detta minns jag inte så mycket. Jag vet iallafall att min familj planerade en flytt till Göteborg där det var tänkt att jag skulle gå i skola för döva. 
 
Men det vart ju inte så. Cirka 4 månader efter jag blev döv vaknade jag en morgon av något märkligt. Något ljud. När jag slog upp ögonen och insåg att jag inte sov och att jag verkligen hörde telefonen ringa. Jag minns hur jag hoppa upp ur sängen och sprang till min mamma och berättade att hörseln kommit tillbaka. Mot alla odds! 
 
***
Joel 
 

Gråzonen

Kategori: Allmänt

Snart är det dag att ställa om klockan och dagarna kommer att bli mörkare och kallare. Dom flesta har nog inte sett fram emot det. Jag, däremot, tycker det är skönt att dagarna går och välkomnar vintern stort. För ju närmare vintern vi kommer desto mindre behöver jag vänta. Jag kan inte säga att jag längtar till någonting. För jag vet inte vad som kommer hända.

Just nu befinner jag mig i en gråzon. Det är som att vänta på en dom - att kunna höra igen eller vara döv kanske livet ut. Jag försöker att inte tänka mig in i något av dessa scenario. Utan jag vill kunna vara här och nu. För min skull, för min familjs skull och för alla runt omkring mig. Ibland kan jag sväva upp och tänka att "när jag kommer höra igen".. Det är ingen idé att tänka så för jag är inte där än. Jag vill ha svart på vitt att det går att genomföra operationen. Vill heller inte tänka på "om jag kommer bli döv resten av mitt liv". Sådana tankar slår min hjärna bort fort. Mestadels för den tanken gör ont. Att aldrig mer höra musik och aldrig mer höra min dotters härliga skratt. Men även där, så är jag inte där än. Den här gråzoner jag befinner mig i är bara en liten period i mitt liv. Jag måste ha tålamod att ta en dag i taget. Att leva här och nu. Att påverka det jag kan påverka. Det tjänar alla mest på, speciellt jag.
***
Joel

TACK!

Kategori: Allmänt

För mig har det tidigare aldrig kommit med tanken att skriva en blogg. Självklart skulle det vara kul om man hade en hockeyblogg där man skriver rykten, heta transfers i NHL och SHL osv.. Men det skulle bara bli halvhjärtat, då det skulle ta för mycket tid och dessutom är jag inte ens i närheten att ha de "kontakter" som alla stora hockeybloggare har.
 
Att jag istället skriver om mitt liv och min hörsel, det gör jag 100% äkta och ärligt och vill försöka förklara mina känslor, tankar och vad som händer i mitt liv. DÄRFÖR är det SÅ himla kul att jag får sådan positiv respons från så många och från så många olika håll. Antingen på kommentarsfälten här nedan, på facebook, SMS eller att folk nämner det när vi möts. Och när jag kom tillbaka till första isträningen, efter att jag tagit min "time-out" då jag mådde som sämst, fick jag ryggdunkar och spelare som klappade till benskydden lite extra. Allt detta ger mig sådan energi och jag känner sådan tacksamhet att det är svårt att beskriva. När människor som jag inte har träffat på jättelänge eller som jag inte känner så väl skriver något stöttande, är inget jag hade förväntat mig. Men det är så kul! TACK! Och jag kan se hur många "unika besökare" som läser det jag skriver. Det värmer även det. TACK!
 
Jag får så mycket stöd från alla håll. Dom på hörcentralen gör (och har alltid gjort) ett bra jobb och ger mig den hjälp och stöd jag behöver. På min arbetsplats får jag det stöd och den hjälp jag behöver från min arbetsgivare. Jag vet att dom backar upp mig och ifrågasätter inte mig om jag behöver något. Som jag skrev nyss, så ger dom i hockeylaget mig stöd och energi. Måste nämna en kille i hockeylaget (Adde) som skrev en fin kommentar på Facebook som gjorde mig rörd. Hade verkligen inte förväntat mig något sånt! TACK! Min familj och alla som är närmast oss, ni ger ett otroligt stöd och jag är glad att jag har varenda en av er.
 
Dagarna går väldigt fort just nu, det känns som det var sommar igår. Nu är det verkligen skönt att jag klarar av att jobba och aktivera mig så att tiden rullar på. När min läkare sa i september att han kunde sjukskriva mig till operationen, sa jag blankt nej. Att sitta hemma och grubbla är verkligen inget jag önskar, då jag kan jobba ganska normalt ändå.
 
Hur går det att jobba då man inte hör och träffar människor, kanske vissa undrar.
Mitt svar är att det gäller att anpassa sig och att vara tydlig. När jag träffar en person/kund som inte vet om att jag är döv, säger jag DIREKT att jag tappat hörseln och hör inget alls och att om man vill något så får man skriva en lapp eller på mobilen. Dom flesta gör tummen upp och låter mig göra mitt jobb. En del har frågat vad som har hänt och varför. Jag tycker det är jättekul att folk frågar och förklarar gärna. Inget jag tycker är jobbigt alls faktiskt.
 
Ibland aktiverar jag mig så mycket att jag inte ens tänker på att jag inte hör. Kan exempelvis ställa en fråga till någon och väntar mig ett talande svar, då jag kommer på att jag fasiken inte hör längre. Det löser sig oftast när man har papper och penna till hands. Jag kan ibland läsa tidningen eller titta på tv och göra likadant. Det är på något sätt svårt att komma ihåg att man tappat ett sinne. Är som att hjärnan inte inser att den inte kan uppfatta ljud längre. Ett annat exempel är när jag var och kollade på fotboll mellan Sverige - Ryssland. 50 000 åskådare som är på plats och hejar. Sverige gör mål och man känner trycket i arenan. Då insåg jag att jag hör då inte ett endaste smack längre. Och det gör mig inte speciellt ledsen längre, det är som det är. Men jag vet en sak; att om jag aktiverar mig och har roligt på vägen och gör saker tillsammans med familj och vänner, då kommer tiden gå fortare till något som jag verkligen ser fram emot.
 
Att få höra igen.
 
***
Joel