hörselnsmirakel.blogg.se

Skriver om främst det som hänt och händer mig just nu. Min hörsel har varit en berg- och dalbana under nästan hela mitt liv och sedan Augusti 2014 har det ändrats totalt och kommer snart förhoppningsvis starta ett nytt kapitel i mitt liv.

Första åren

Kategori: Allmänt

Jag föddes med normal hörsel tills jag var kring 3 år gammal. Sen hände något, läkare vet inte vad. Jag hade tappat hörsel iallafall. Visade sig att jag tappat helt på höger öra och lite på vänster. 
 
Åren gick, jag började skolan och hade börjat använda hörapparat. Innan jag började skolan var jag livlig men ändå lugn och snäll. Men när skolan började så nämnde folk min hörapparat och vissa brukade reta mig på olika vis. Jag började slåss och byggde upp en sorts sköld.. Ingen skulle retas med mig. Blev stöddig och även rätt kaxig och sa någon minsta illa om mig så var nävarna framme. Jag var ganska kort till växten jämfört med barn i min ålder och inte särskilt stark heller. Detta tyckte naturligtvis skolans bråkiga barn var jättekul. Hade ofta blåmärken blåtiror då jag oftast var den som fick mest stryk. Kan ändå inte påstå jag blev mobbad, jag upplevde det inte så. Jag stod upp för mig själv och lät ingen kliva över mig samtidigt som jag hade kompisar änå. Under nästan hela min barndom hade jag hellre få, men bra kompisar.
 
Jag älskade sport och sen jag började skolan spelade jag fotboll. Det var det bästa jag visste och det var så kul att vara med i ett lag då det bara gällde fotboll och inget annat. Där blev det aldrig bråk och jag var verkligen "en i laget ". 
 
Sommaren 1991 hade vi fotbollsläger här i Västerås, ute på lövudden. Det var en sommar med strålande sol och värme. Mellan våra träningar så var naturligtvis bad i Mälaren ett måste. Jag älskade att dyka runt i det grunda vattnet och titta vad som fanns på botten. 
 
Någon dag efter fotbollsläger när jag vaknade på morgonen hörde jag inte. Ingenting. Mina föräldrar ringde naturligtvis hörcentralen och bokade tid. Jag själv hade inte blivit orolig, kändes inte möjligt att tappa hörseln så där bara. Vi fick komma till HC ganska fort. Jag och mamma åkte dit, min pappa hade jobbat nattskift och var hemma och sova. Fick göra ett (av mååånga) hörseltest och efteråt fick vi prata med läkare. Jag hörde naturligtvis inte vad läkaren sa men jag kunde se av ansiktsuttrycken att det var allvar. Annars brukar alla se så glada ut. När vi kom hem till vår parkering så frågade jag mamma att "visst sa läkaren att hörseln kommer tillbaka?" Hon sa först inget men efter en stund skakade hon på huvudet. När vi kom innanför dörren såg jag pappa som precis klivit upp och hörde att vi kom. Jag sprang rakt i hans famn och brast ut i gråt. Skrek att jag aldrig mer kommer höra. Efter en stund blev jag arg på allt. Jag sprang till min telefonlista (ett a4-ark med telefonnummer till alla mina vänner) och rev den i bitar och sa att jag aldrig mer kommer kunna leka med dom igen då jag ändå aldrig kommer höra igen. Idag tror jag att jag blev arg för jag blev rädd att bli ensam. Efter detta minns jag inte så mycket. Jag vet iallafall att min familj planerade en flytt till Göteborg där det var tänkt att jag skulle gå i skola för döva. 
 
Men det vart ju inte så. Cirka 4 månader efter jag blev döv vaknade jag en morgon av något märkligt. Något ljud. När jag slog upp ögonen och insåg att jag inte sov och att jag verkligen hörde telefonen ringa. Jag minns hur jag hoppa upp ur sängen och sprang till min mamma och berättade att hörseln kommit tillbaka. Mot alla odds! 
 
***
Joel 
 
Kommentera inlägget här: