hörselnsmirakel.blogg.se

Skriver om främst det som hänt och händer mig just nu. Min hörsel har varit en berg- och dalbana under nästan hela mitt liv och sedan Augusti 2014 har det ändrats totalt och kommer snart förhoppningsvis starta ett nytt kapitel i mitt liv.

Senaste halvåret som CI bärare

Kategori: Allmänt, Cochlea, livet

Det var länge sedan jag skrev något här. Man tänker ibland att "imorgon ska jag ta tag i ett inlägg".
Men det är ofta något som kommer ivägen - tröttheten. Det har hänt en hel del sedan senast. Stora händelser.
En del hörselmässigt, en del privat och en del i arbetslivet.
 
Senast jag skrev var i november. Då var julen på ingång. En mysig period under året som bjuder på mysiga familjestunder, en hel del godsaker och musik och sång. Julen & nyåret innan var för min del helt tyst. Den här julen tänkte man från början "nu ska jag ta igen all julmusik jag missade att lyssna på förra året." Men jag lyssnade någon gång på julmusiken och konstaterade ganska snabbt att det är ju samma musik precis som alla andra år. Jag och Marie pratade om julen när jag var döv, hon tillät sig inte att spela julmusik för hon kände dåligt samvete att hon kunde höra musiken men inte jag. De allra närmaste drabbas av så mycket mer som man inte tänker på förrän man är med om sådan här sak själv.
 
Under hösten/vintern fick jag ett litet bakslag angående mitt CI. Under hösten märkte jag att det började känna stickningar i vänster kind när jag hörde vissa ljud. Senare övergick det mer till ryckningar i både vänster hals och kinden. Jag trodde först att det var något som skulle vara tillfälligt och lät vänta med att höra av mig. Men det blev bara värre och hörde av mig till CI-enheten i Huddinge för att kolla vad han tyckte. Han tyckte jag skulle komma in så fort jag kunde. Under besöket fick jag beskedet att jag fått något som är väldigt ovanligt för CI-bärare men som kan drabba vissa. Ska försöka förklara på ett enkelt sätt: Det är så att de elektriska signalerna som går via hörselsnäckan (cochlean) och ska vidare till hörselnerven "läcker ut" från en del av snäckan (mest troligt pga "snäckskalet är för tunt"). Dessa signaler/impulser kan påverka andra nerver som sitter i nära hörselnerven. En av de nerver som sitter nära hörselnerven: Ansiktenerven. Nu tänker vissa kanske att man kan behöva leva med detta. Men icke då. Vädligt enkelt uttryckt så sänkte hörselingenjören styrkan i de elektriska impulser som påverkade ansiktsnerven. Visst blev mitt ljud förändrat en del av att vi korrigerade ljudet. Men jag upplever ändå inte att jag hör sämre än innan vi ändrade ljudet.
 
I februari fick vi tillökning i familjen. Det blev e liten mini-Joel. Det känns helt fantastiskt att vi är 4 i familjen. Vår dotter är så stolt över att ha fått en lilebror. Som småbarnsförälder blir man så sårbar. I mitt fall så tänkte jag att, precis som när Wilmas föddes, "tänk om han inte hör". Och man gör många ljud från olika håll och kollar om han reagerar. Konstigt att man tänker så, men det tror jag inte är ovanligt at fler tänker på hur det är med hörseln när man själv är drabbad. Min son är nu  månader och han mår hur bra som helst. Är så tacksam för CI, som gett mig möjligheten att kunna höra hans skratt och när han "pratar". En fördel med att ha CI är att man kan ta bort den om han skriker för högt/länge. Men jag brukar faktiskt sällan göra det. Det känns mer naturligt för mig att höra det och även fast det är jobbigt så vill jag ändå höra det. Hört många föräldrar som säger att det skulle vara så skönt att slipper höra skriket. Och jag förstår alla. Men för mig så vill jag uppskatta alla ljud, varesig dom är jobbiga eller roliga.
 
I augusti är det snart 2 år sedan min sista hörsel snabbt gick ner till noll. Det som började som ett rent helvete har, ju längre tiden gått, allt lagt sig som ett positivt pussel. Från att vara nere i en grå zon då man varken visste in eller ut hur ens liv skulle arta sig till att man har vuxit som människa med att ha fått CI.
 
Ett bra exempel på hur jag har vuxit är mitt arbetsliv. Innan jag blev döv jobbade jag som lastbilschaufför och var samtidigt vikarie som transportledare. Jag fck hoppa in och bl.a sköta telefonsamtal och kommunicera mycket med arbetskollegor. När jag sedan blev döv fick jag hoppa ur detta och jag räknade med att jag nog aldrig igen kan jobba som transportledare igen, då det krävs att man ska kunna kommunicera via telefon m.m. När jag fick CI så var jag sparsam med mina förhoppningar att kunna prata i telefon någonsin. Men jag hade tur och jag lärde mig snabbt att prata i telefon och klarar av rätt bra att kommunicera med personal i lite svåra miljöer. Sa till min chef några månader efter min påkoppling att jag gärna vill hoppa på vikariatet igen. Jag fick hoppa in igen under sommaren, 6 månader efter påkoppling. Den sommaren växte jag. Med min nya hörsel känner jag mig mer trygg och har vågat ta för mig mer och blivit mer självsäker att tro på mig själv. Och i december (2 veckor efter jag skrev mitt senaste inlägg) fick jag fast tjänst som produktionsledare. Idag har jag jobbat i min fasta tjänst i över 6 månader och jag känner mig uppskattad och att jag gör ett bra jobb. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är helt sjukt. Men med inställning och vilja så finns inga gränser. Tänker man att man inte kan, då blir det svårt.
 
I slutet på maj fick jag vara med landstingets hörselnsenhet öppna hus. Där jag fick jobba med att berätta om min resa och berätta generellt om CI. Det var fantastiskt kul. Det är något jag gärna skulle göra om och om igen. Att få se ansikten som gläds åt det man berättar. Och att jag får chansen att träffa folk som har ci eller anhöriga till ci bärare som höra ens berättelser och tankar om ci.
 
Sist men inte minst vill jag skrva ett par rader om vår katt Saga, en del av denna historien faktiskt handlar om mitt CI. När jag tappade hörseln och jag var där nere och inte visste vart jag skulle hamna. Jag fick såklart stöd av min familj. Men under den perioden var även min katt drabbad. Hon slutade äta. Hon var bara vid mig. Tröstade mig. Hon kände på sig att vi inte mådde bra. Varje kväll jag la mig i sängen och vi släckt lamporna så hoppade hon till mig och kunde inte sluta trycka sig mot mig.  
 
Den senaste månaden har vi märkt att hon sprungit mycket till lådan, ofta i ren panik. Vi förstod att hon inte mådde så bra. Vi har hoppats att det bara var något tillfälligt. I fredags ringde jag vetrinären och i onsdags åkte jag med henne dit. Jag var med henne under hela stunden. Hon somnade in lugnt i min famn. Katter är speciella på sina egna vis. Men den här katten hade ovanlig omtanke och en massa kärlek som ville trösta mig och Marie när vi haft jobbigt och varit ledsna. Vi trodde aldrig en katt kunde sätta sådana spår. Hon är vår familjemedlem som alltid kommer finnas i våra minnen och våra hjärtan. Och den där katten, som man förvisso kunde reta sig galen på ibland hihi, är en vacker del av min fantastiska (sanna) saga i hörselns mirakel.
 
***
Joel
Kommentera inlägget här: